SKOGENS KRÖNIKA
Här minns vi upplevelser, tankar, bilder och berättelser. För att inte ska tappas bort i tid och rum.
AVSÄNDARE
Sockenskogen vill utforskar nya sätt att vara med och i skogen. Marken är lånad av Växjö stift med syftet är att pröva gemensamt omhändertagande av skog på sockennivå – där barn, vuxna och skogens själv deltar i beslut om dess framtid. Genom konstnärliga metoder bjuds barn och vuxna in att undersöka och gestalta relationer till platsen och dess invånare och landskap. Det är ett initiativ av designer och illustratör Maria Richter Simsek.
Sockenskogen är en del av ett konstnärligt forskningssamarbete med Institutionen för miljökommunikation vid Sverige Lantbruksuniversitet. Formas-finansierade Skuggskogar undersöker hinder för omställning till naturnära och hyggesfritt skogsbruk genom att studera identiteter, normer och maktrelationer. Lokala konstnärer, biologer, skogsägare och invånare bidrar till arbetet. Bland annat Vera Mead från Hello Earth! och författare Kerstin Danielsson.
(
LÄNK/ikon TILL SKUGGSKOGAR HÄR)
Det skulle vara bilder från instagram här.
Klicka på myrstackarna så hittar du deM.
Historisk ingång
Maria Richter Simsek
Vi förflyttar oss tillbaka i tiden. Fram till 1800-talet tog bönderna hand skogen som låg närmast gårdar och torpen tillsammans, byaskogen. Du fick bara ta ut så mycket brännved, lövtäkt eller virke som du hade behov av och som motsvarade din gårds storlek och förmåga att betala skatt (mantal). Och det skedde alltid i relation till de ekologiska förutsättningarna och en rättvis fördelning mellan byns invånare i stort.
Det var en gemensam resurs och reserv där uttagen ur skogen inte på samma sätt reglerade utan skedde mer i en informell förhandling på sockennivå till exempel vid sockenstämman eller häradstinget. Om ditt hus hade brunnit ned eller om det var ont om bete, kunde det vara aktuellt att använda sockenskogens resurser. Det var viktigt att informera innan man nyttjande resurserna i sockenskogen för att undvika att man avverkade på fel plats eller tog för mycket. Gjorde man det kunde man få böter och det sågs som ett brott. Från medeltiden och fram till skiftesreformen på 1800-talet fanns det allmänningar som sköttes på by-, socken-, härads- eller landsnivå.
Bortanför byaskogen och gårdarnas vardagliga livsmiljö låg sockenskogen
Ur ett historiskt perspektiv är den enskilda ägande rätten ung men har snabbt fragmenterat landskapet och haft stor inverkan på landsbygdens livsmiljöer för båda människa, växt och djur. Sockenskogar var vanligt förekommande i hela Sverige under många hundratals år, men idag har många av oss glömt att de fanns. I detta konstnärliga och lokala projekt vill vi pröva vad Sockenskog skulle kunna vara idag och lära oss om framtidens relationer med skogen
.
Bakgrund till denna historiska kontext kommer ur samtal med agrarhistorikern Jakob Starlander, Bonden och Skogen i boken Träd i Sverige.
Jag bygger fyra kojor med mina barn
Kerstin Danielsson
Jag bygger fyra kojor i skogen med mina barn. Vi riktar grenar upp mot stammar, lägger grenar på tvärs i klykor, flätar tunna grenar mellan tjocka grenar. Vi slår en lov och samlar fler grenar. Släpar dem över blåbärsris och mossa. Marken är ojämn, våra steg ostadiga, vår vilja orubblig. Väggarna bli täta men takhöjden låg. Barnen kan gå men jag måste krypa in genom öppningen och där, där har vi ett hem. Vi samlar kottar och lägger på hög. Vi letar murket trä som är ljust och rött och fuktigt och faller sönder som mört kött. Vi placerar stenar i en cirkel och lägger kvistar i mitten och sedan fäster vi kottar på pinnar och grillar dem över glöden som bara vi vet finns där. En hackspetts hackande ekar mellan träden. Vi är inte ensamma.
Och när vi kommer tillbaka har vi med oss fika. Muffins. Det är sensommar och jag plockar blåbär medan mina barn förvandlar kojan till ett skepp och skogen till ett hav. Jag lovar att komma när bunken är fylld och jag skriker ahoj och vi seglar tillsammans ut över myren. Sedan blir det vinter och marken är frusen men när solen ligger på är det varmt framför kojan och vi sätter oss där och äter våra pepparkakor utan vantar på.
Vi är en del av skogen och när vi går hem vittnar vår koja om att vi har varit där och att vi kommer att komma tillbaka.
I det osynliga ligger de onda på lur och med de bästa av pinnar går mina barn till attack, hoppas över nedfallna stammar, duckar bakom stenar, rusar fram med ojämna steg. Jag ser dem men de ser inte mig för de är i en annan värld där jag inte finns, men när fienden tagit sin flykt kommer de tillbaka till mig och berättar om allt de varit med om och vi kan gå hem för de onda är inte längre där. Trodde vi. Banden är synliga. Det är jag som ser dem först. Bundna runt barken betecknar de det som ska bort.
Deras ben är för korta för att ta sig över spill som lämnats kvar, deras fötter för små för att inte fastna i hjulspåren som skär genom myllan.
Det finns en skogsplan, det finns barkborrar, det finns gallringsbehov, det finns färdigvuxna granar, det finns skogsmaskiner, det finns en plan men i den planen finns ingen koja. Först tar de skogen på mossen. Dånet från motordrivna sågar ekar mellan träden. Sedan tar de skogen bakom huset. Vi ser inte när stammarna faller men vi känner doften av kåda. De tar skogen i sluttningen också men det är inte den sista för det finns fler skogsplaner och fler barkborrar och mer gallringsbehov och massaindustrin skriker efter råvara för värdspriset ligger högt. Jag slutar att gå till skogen med mina barn.
När jag säger att vi kan bygga en ny koja så har de ingen lust. Magin försvann med maskinerna. Jag lockar dem med varm choklad och vi reser några grenar mot en stam men solljuset når inte dit och när vi dricker chokladen måste vi göra det med vantarna på. Det finns inget ont att bekämpa i det osynliga för det onda har satt sig i bröstet och de gamla träden som höggs ner kan inte resas igen och så länge vi lever kom där inte finnas någon sådan skog som den där vi byggde vår koja.
någon illustration här
